Mina anor och andras

Mina anor och andras

Släktforskningens glädjeämnen och vedermödor

Dalarna, Värmland, Småland, Bohuslän och soldater. Nya upptäckter och lösningar på problem. Släkter och gårdsnamn. Det finns mycket att berätta om och för släkten och andra intresserade.
Min hemsida grudin.se handlar om soldater vid Mora kompani Dalregementet
Välkommen
Mari-Louise Grudin

Mina anors fyra landskap

SläktforskningPosted by ML 2017-10-23 18:56

Snål och arbetsam som en smålänning, glad och skojig som en värmlänning, stursk och traditionsbunden som en dalmas eller bohuslänning utan speciellt rykte .

Med en far med anor från Småland och Bohuslän och en mor med anor från Värmland och Dalarna kan man undra vad det blivit för röra? Säkert är i alla fall att släkterna haft mycket olika levnadsvillkor. Att vara självägande bonde eller varit tvungen att böja sig för godsägarens villkor. Ha god avkastning på jordbruket och gott om mat eller magert jordbruk och svält. Att vara yrkesman, eftersökt inom sitt gebit eller dräng som får ta det arbete som bjuds.

Genom att följa anorna genom århundradena upptäcker man hur olika livet varit för landsbygdens folk i de olika landskapen, vilka skillnader det fanns i levnadsvillkoren. Mina förfäder har till största delen varit jordbrukare med eller utan egen mark. De har varit hemmansägare, åbor, arrendatorer eller torpare. I slutet av 1800-talet när industrialismen slagit igenom, kommunikationerna förbättrats och kunskaperna om omvärlden fanns började ungdomarna lämna jordbruket och ge sig ut i världen.



Farmors släkt bodde i socknarna söder om Växjö i Småland främst Uråsa, Vederslöv och Moheda m fl. Jag har över 20 socknar i databasen. De flyttade mellan socknarna och sökte efter nya arrenden och torp. Det finns ingen släktgård som beboddes i fler än 2 generationer. Marken ägdes av storgodsägare som ”lånade” ut mark och stuga mot betalning i arbetskraft och/eller pengar. Några lyckades friköpa en gård. En del män hade andra yrken som tegelslagare, malmtagare, salpetersjudare, organist o klockare. Några få soldater fanns också i början av 1700-talet. En gren i början av 1700-talet var adlig, de hade andra levnadsvillkor, men det var inget som påverkade släkten framåt i tiden. Kring 1900 började farmor o hennes 8 syskon överge bondelivet. En bror blev kvar i Småland som bonde, en blev målare, två systrar flyttade till Stockholm, 3 bröder till Amerika och farmor o hennes tvillingsyster hamnade i Göteborg som pigor i ”finare” hushåll. Tvillingsystern blev sjuk och kom på sjukhus men farmor Anna Matilda (1876-1949) började ägna sig affärsverksamhet och hade ett tag speceriaffär och senare mjölkaffär samtidigt som hon var ”ensamstående mor”.



Farfars släkt bodde i några socknar väster om Kungälv i Bohuslän främst Kareby och Solberga. Där var det goda jordbruksbygder. De flesta var självägande bönder och gårdarna brukades i generationer. I många bouppteckningar efter äldre personer står att gården sålts/ överlåtits till ett barn och att de övriga barnen kompenserats på något sätt. Flyttade någon till en annan socken var det för att gifta sig. Farfar Otto (1885-1960) flyttade till Göteborg och började arbeta på SKF med kullager. Gården, som gått i arv i generationer, hade övertagits av andra släktingar. Senare arbetade han på Pellerins Margarin. Han träffade farmor, hon blev med barn. Samtidigt hade han barn med en annan kvinna och gifte sig med henne.



Morfars släkt bodde i socknarna i södra Värmland främst Borgvik, Gillberga, Stavnäs m fl. De var självägande bönder eller arrendatorer/torpare. En son ärvde gården och de andra sönerna arbetade som drängar tills de själva kunde arrendera eller köpa ett torp. Bygden präglas av de stora bruken vid vattendrag med forsar. Här byggdes det järnbruk med ugnar och smedjor. Kvarnarna drevs också med vattenkraft. I släkten finns många mjölnare och smeder. Dessa flyttade ofta mellan bruken för att få arbete ”med bättre villkor”. En man var skiffertakläggare. En gren av släkten hade flera generationer klockare/ organister. Folkskolan infördes kring 1842 och gjorde det möjligt för intresserade att skaffa kunskaper och senare vidareutbilda sig. Morfars far blev folkskollärare och även hans söner utbildade sig. Morfar Gösta (1881-1915) läste och praktiserade på olika sätt tills han fick arbete som skogvaktare år 1911 på Bolltorps gård i Skönberga socken i Östergötland. Innan det hade han varit i Mora och Oxberg och träffat mormor och gift sig. Tyvärr dog han redan 1915 endast 34 år gammal och lämnade efter sig änka o 3 små barn.




Mormors släkt bodde i Mora sn i Dalarna och kom främst från byarna Oxberg och Gopshus. De var småbönder som ägde sin mark och gårdar. Även husen av timmer kunde ärvas, delas och flyttas. Jordbruket räckte inte till för att försörja familjerna. Genom många århundraden utvecklades traditionen med s k ”herrarbete”. Man vandrade ut i landet och tog arbete hos adel/godsägare m fl, som hade råd att leja folk och betala för det. Det kunde gälla brobygge, dikesgrävning mm. Flickorna kunde bli t ex ”trädgårdskulla”. Man började också med tillverkning av olika varor som man sedan tog med sig och drog ut i landet för att sälja. I Oxberg gjordes vävskedar.
Traditionen med fäbodlivet var också speciellt för Dalarna jämfört med de andra landskapen. Några av männen blev soldater och det kom också unga män från andra delar av Sverige som lät leja sig som soldat och senare gifta sig med en flicka i byn. Moraborna var trogna sin hembygd, några flyttade, men de flesta kom hem igen efter sina arbetsvandringar. De hade sin mark o gård kvar hemma. Mormor Lovisa (1881-1959) hade ett lite arv efter sin far och kunde utbilda sig till småskollärarinna. Hon fick arbete i skolan i Oxberg. Morfar och hon träffades och det blev giftermål 1909. Efter vistelsen i Skönberga och hon blivit änka flyttade hon hem till Oxberg och Mora igen med sina barn och fick så småningom lärarinneplats i Oxberg igen.

Georgs anor har haft Mora och byn Vika som bas och det har också varit basen för vår familj, men nu har våra barn spridit ut sig till andra landskap i Sverige. Barnbarnen har nu anor också från Uppland, Jämtland eller Västerbotten.



  • Comments(0)//ml.grudin.se/#post28

Hur jag lärde mej läsa...

SläktforskningPosted by ML 2017-03-22 09:42

De vanligaste frågorna i släktforskargrupperna på facebook handlar om att inte kunna tyda texten i de gamla böckerna.

Jag förstår nu att jag får vara glad, som gick i skolan när skrivstil var det som gällde. När mina barn gick i skolan blev det ”gammalmodigt” med skrivstil, allt skulle textas. Det blev problem när jag skulle skicka dem till affären med en inköpslista och jag hade glömt av mig och inte textat lappen.



När jag på senare år började med släktforskning och gick med i en kurs, hade jag turen att kursledaren visste, att detta med textläsning skulle bli problem för många. Hon var ambitiös och hade varje kursmöte med sig en kopia av ett stycke från t ex dombok, som vi fick i läxa till nästa gång och gemensamt tragglade oss igenom. Mycket nyttigt.

Detta var på rullfilmernas och vidiologernas tid. Barnen började flytta hemifrån och det fanns plats att gillra upp läsapparaten och en filmduk i ett rum. Det gick lättare att läsa texten i det större format som det blev på duken. Ibland måste jag ställa mig upp och titta på texten i en annan vinkel för att se vad det var för bokstav/bokstäver. Texterna vid denna tid var dödböckerna och då personalieböckerna där prästen skrev om den dödes liv.


Det fanns ingen att fråga om hjälp i huset. Ingen dator att skicka mail med. Det var bara att traggla på och försöka förstå. Ett knep jag lärt var att skriva ner de ord jag kunde läsa som de stod i originalet. Byta rad på mitt papper när det byttes rad i texten och lämna luckor för olästa ord. Nästa gång jag tittade på den svåra, kunde jag läsa eller lista ut ett nytt ord. Det gällde att ha tålamod, försöka lära sig alla återkommande fraser och studera bokstäverna där. Att inte stirra sig blind på ett ord utan försöka förstå sammanhanget och använda fantasin. Vilket ord skulle kunna passa in. Stavningsreglerna och uttryckssättet var annorlunda. Annorlunda bruk av bokstäver som W, bokstaven h var ofta förekommande, dubbel S mm. Det gick bättre och bättre. Ibland måste man också acceptera att det blev luckor i texten men att sammanhanget ändå blev klart.

En annan svårighet blev det, när min forskning tog mig till trakter med för mig okända orter. Nu finns det många hjälpmedel, men min räddning blev svärfars bilatlas från 1961. I den fanns det bra kartor och lista över massor av småorter. Ofta gick det i texten att läsa första bokstaven och kanske slutet och på så sätt leta sig fram till en tänkbar ort i trakten där de aktuella personerna levde.

Jag tror att en fälla för nutidens släktforskare är att allt finns så lätt tillgängligt. Ett knapptryck så är man redan i nästa husförhör. Man blir ivrig och vill ha alla uppgifter med en gång. Kanske har man ett korttidsabonnemang och vill utnyttja det så mycket som möjligt. På den tiden filmrullar skulle beställas, kunde det dröja månader innan man fick sin film. Rullen, som innehöll flera volymer för födda, döda, vigda tog extra lång tid, på den var det kö. Efter ett par veckor var man tvungen att skicka tillbaka den. Under tiden beställde man nästa husförhör. När den kom till slut, upptäckte man, att de nya uppgifter man ville ha, fanns i rullen man nyss skickat tillbaka. Tålamod och intresse var en nödvändighet för att inte ge upp.


Det är roligt att kunna klura ut vad det står i en dombok, bouppteckning eller kyrkorådsprotokoll. Det är ju där man finner ”kött på benen” på sina anor. Det har varit väl använd tid att träna på läsningen. Ibland tränar jag på ”läsfrågorna” i facebookgrupperna, det lär man sig också mycket på. Men visst har jag stött på absolut oläsliga texter där man undrar om skribenten själv kunde läsa sin text. Latinska ord och fraser är också en stötesten. Och även jag har använt mig av fb för att få hjälp med något ”oläsligt”.

(Hittat på nätet från en kurs i att läsa gamla handstilar; Hangö 2010)



  • Comments(0)//ml.grudin.se/#post16

Att det kan vara så intressant och roligt med släktforskning!

SläktforskningPosted by ML 2017-03-02 12:29

Många oinvigda tycker nog att sitta vid datorn och läsa gamla kyrkböcker verkar urtråkigt och nördigt. Så kanske det är i början, innan man kommit in i det, men sen upptäcker man tjusningen. Åtminstone gjorde jag det. När man följer en familj eller släkt är det som att läsa en roman.

Från början är det ju den egna släkten man är ute efter. Att få reda på vilka ens förfäder är och var de levde. Men när man fått namn och årtal vill man också veta hur de levde, vad de arbetade med osv. Då räcker inte kyrkböckerna till alltid. Det finns domböcker, bouppteckningar, militära rullor, amerikanska källor om man har emigranter, hembygdsböcker, kartor, fångrullor och fängelsearkiv, sjukjournaler mm att leta i. Ibland behövs besök på t ex ett landsarkiv för att studera de gamla böckerna ”live”. Det känns märkligt att sitta och läsa vad någon skrivit för flera hundra år sedan. Kan förstå känslan hos dem som arbetar med riktigt gamla skrifter. Upptäckter om släkten brukar leda till utflykter och små resor för att se trakten där förfäderna bodde och om det möjligen finns någon byggnad kvar.

En fråga man ofta får, när man pratar släktforskning, är ”hur långt tillbaka har du kommit”.
Har man adel och präster går det oftast att komma väldigt långt tillbaka. Men då har någon annan gjort utredningen, för det fordras källor och kunskaper utöver det vanliga. Enligt en släktforskarsida skall jag vara släkt med Birger Jarl. Men det är något jag inte har möjlighet att kontrollera. Då är det roligare att själv forska och upptäcka släkt, som föddes på 1400-talet och troligen stod på kyrkbacken i Mora och lyssnade till Gustav Eriksson Vasa 1521. (om nu den berättelsen är sann).

När den egna släkten är klar. Eller, rättare sagt, när man inte hittar fler uppgifter för tillfället. Klar blir man aldrig. Det dyker upp nya uppgifter/ nya frågor man vill kolla. Nya källor blir tillgängliga på nätet. I väntan på detta kan man bredda sin forskning. I mitt fall började jag med soldater i Mora kompani och att även hjälpa andra att leta efter sin släkt.

När man vandrar runt i Sverige genom århundraden, får man verkligen lära sig Sveriges historia genom alla människoöden man träffar på.
Alla soldater som ger sig ut i krig, hamnar i fångenskap eller dör och lämnar hustru och barn efter sig. De soldater som överlevde och kom hem igen, hur mådde de efter allt de varit med om?
Fattighjonen, inhyseshjonen, backstugusittare, gamla, sjuka och fattiga som socknen fick dra försorg om.
Sjukdomar som härjade i epidemier utan botemedel: difteri, lungsoten, spetälska m fl
Kvinnan som blir mor till många ”oäkta” barn. Hur försörjde hon sig och hur gick det för barnen som ibland utackorderades?
Yrken, som inte finns längre som malmtagare, postbonde, laxdräng.
Bondsonen från Värmland som ger sig iväg till Jämtland och blir nybyggare. Vilket slit det måste ha varit.
Personer som flyttar till Norrlandskusten och arbete vid sågverken eller ända till Nord Amerika för att finna lyckan.
Listan kan göras hur lång som helst över vad man kan stöta på….

Även själva hantverket att släktforska är spännande. Allt går inte på räls, ofta kan det bli stopp. Det kan vara att prästen i kyrkboken inte skrivit ut födelseår eller födelseplats för en inflyttad/ingift person. Eller också är det skrivet med oläslig/svårläst handstil. Det kan finnas kryptiska anteckningar i marginalen. Det klassiska problemet är fader okänd. Personer flyttar, men det anges inte vart, eller till en okänd ort, vars namn är svårläst. Det är nu man får använda det man har av klurighet, kunskap, erfarenhet och hjälp av andra för att försöka komma vidare. Hitta andra källor, gå omvägar, vara ”detektiv”. Att lära sig läsa handstilar, tolka ord och fraser som inte används längre är också ett viktigt inslag i forskandet.

Släktforskningen ger mig perspektiv på Sveriges historia och samhällsutveckling, en härlig kontakt med nyupptäckta släktingar och andra släktforskare och en rolig sysselsättning under den mörka årstiden och regniga dagar, och inte minst tillfredsställelsen när jag lyckats lösa en ”gåta”.



  • Comments(0)//ml.grudin.se/#post9